Jag har inte orkat tagit mig för någonting då sorgen har varit outhärdlig.
Jag har försökt för Martins skull men helst av allt hade jag velat vara ensam.
Att det kan göra så ont i hjärtat. Känns som det ska brista när som helst.
När Johan kom hem tog jag med mig Martin och åkte till skogen för att titta efter svamp. Förstod att det inte skulle finnas någon men var tvungen att komma hemifrån ett tag.
Jag tyckte synd om Martin som fått sitta inne med mig idag fast det var strålande väder ute.
Just nu känns det inte som om livet ska kunna återgå till det normala igen.
Jag vet att det kommer kännas lättare när tiden får gå men det är svårt att förstå just nu.
Jag plågas av dåligt samvete och kan nästan få panik när jag tänker på vad jag gjort.
Det är så mycket tankar i huvudet just nu. Hade jag kunnat göra på något annat sätt? Hade jag orkat ta tag i en omplacering och hade dom fått det bra i några år till??!
Fan hur jag än tänker och funderar så är det försent nu :(.
Älskade Ozzy & Alice, jag hoppas vi ses vid regnbågsbron en dag ❤❤❤.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar