Jag har haft jätte mycket sammandragningar under hela graviditeten, men de senaste 5 dagarna har varit värre än värst.
Var till Barnmorskan på kontroll i måndags och då ringde hon Bedömningsmottagningen på Ackis och frågade hur jag skulle göra och dom ville göra en kontroll.
Väl där fick jag lägga mig med en CTG på magen som mätte sammandragningarna.
Läkaren gjorde även en koll och det hade börjat påverka livmodertappen. När jag fick en sammandragning, planades den nästan ut.
Blev ordinerad vila och Bricanyl då de vill att jag ska gå till v. 37. Två veckor till....puh!
Tog en Bricanyltablett när jag kom hem och jösses vad jag mådde dåligt hela kvällen och natten.
Tog ännu en igår morse och biverkningarna släppte först kl 23 på kvällen.
Fick hjärtklappning, skakningar, illamående och huvudvärk och jag tyckte bebisen i magen rörde sig väldigt lite.
Så idag har jag inte tagit någon tablett...fy fan för att må så där.
Det har varit lugnare idag, men ibland får jag sammandragningar som är väldigt kraftfulla, nästan så man inte kan hålla tyst ;).
Läkaren sa att om jag varit i vecka 37 så hade dom satt igång mig så att jag slapp ha det så här.
Man ska ju ha lite ork till förlossningen också.
Det tråkiga är att vi har semester och så måste jag vila....men det är ju för bebisens bästa.
Hade jag inte haft semester så hade det varit värre, hade väl blivit sjukskriven, men FK brukar inte godkänna det när man är så långt gången.
När jag ändå är inne på "gnälltemat" så finns det vissa personer som driver mig till vansinne just nu, eller rättar sagt en person. Vi kan kalla h*n för S.
Jag drar mig nästan för att berätta om allt skit jag varit med om eftersom h*n är på mig om än det ena, än det andra. Ojar sig över allt jag gör.
Jag fick äta penicillin för en "liten" åkomma (som jag inte vill ta här just nu ;)) och då fick jag minsanna höra hur farligt det var. Men va fan, har läkaren skrivit ut det när jag är gravid så är det ju ofarligt. Precis som jag inte har något förstånd själv.....!
T.om en Alvedon är livsfarligt i S ögon.
Jag fick göra en glukosbelastning för en vecka sedan då mitt blodsocker var för högt och då fick jag minsann höra både det ena och det andra.
Även fast allt visade sig vara okej, så tyckte S att jag skulle börja gå på diet.
Man kan ju bli galen. Varför inte vara glad över att allt är okej istället?
Sen nu med mina sammandragningar, ja då måste jag knipa i några veckor till. Det får inte sätta igång då barnet blir så litet.....ja om jag kunde styra min kropp på det sättet så hade jag ju givetvis gjort det.
Är h*n dum eller....?
Sen får jag höra att jag gått upp så lite i vikt också, men vad kan jag göra åt det?
Alla är vi olika, och ärligt talat så är det väl bra att jag inte går upp 20 kg som sedan är svårt att gå ner.
Äter du ordentligt, får jag höra?
Självklart äter jag, lite men ofta, men det är inga mängder jag sätter i mig eftersom det inte får plats i magen längre.
Bebisen tar vad den behöver, följer sin kurva som den ska, så varför ska jag oroa mig.
Har jag bara gått upp 6 kg så är väl det okej om allt ser bra ut?
Så där ja, nu fick jag ur mig en del aggressioner...morr.....;)
