Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunde ha så många bollar i luften samtidigt!!
Inte undra på att det gick åt skogen.
Jag kommer aldrig att sätta mig i denna situation igen och jag varken kan eller vill hamna där igen.
Nu är jag i en läkningsprocess och jag hoppas andra förstår att denna process inte går att påskynda genom tjat och att lägga på mig bördor som jag inte klarar av.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv genom denna resa.
Jag har blivit "egoistisk" på ett positivt sätt. Nu lyssnar jag på mina känslor och hur jag mår istället för att sätta andra i första rummet. Visst är det en utmaning, det ska jag inte sticka under stolen, men det är en utmaning som ger mig så mycket tillbaka.
Jag har hela tiden tryckt på och velat mer än vad jag klarar av, men insett att jag går för fort fram. Jag måste låta det ta tid, ge kroppen en chans att läka i sin egen takt.
Därför kliver jag tillbaka ett steg och struntar i vad andra tycker och tänker.
Varför ska jag tänka på andra då det är mig själv jag står närmast??!!
Eller......!!??
