Usch vilken dag :(. 

Jag har inte orkat tagit mig för någonting då sorgen har varit outhärdlig. 

Jag har försökt för Martins skull men helst av allt hade jag velat vara ensam. 

Att det kan göra så ont i hjärtat. Känns som det ska brista när som helst. 

När Johan kom hem tog jag med mig Martin och åkte till skogen för att titta efter svamp. Förstod att det inte skulle finnas någon men var tvungen att komma hemifrån ett tag. 

Jag tyckte synd om Martin som fått sitta inne med mig idag fast det var strålande väder ute. 

Just nu känns det inte som om livet ska kunna återgå till det normala igen. 

Jag vet att det kommer kännas lättare när tiden får gå men det är svårt att förstå just nu. 

Jag plågas av dåligt samvete och kan nästan få panik när jag tänker på vad jag gjort. 

Det är så mycket tankar i huvudet just nu. Hade jag kunnat göra på något annat sätt? Hade jag orkat ta tag i en omplacering och hade dom fått det bra i några år till??! 

Fan hur jag än tänker och funderar så är det försent nu :(. 

Älskade Ozzy & Alice, jag hoppas vi ses vid regnbågsbron en dag ❤❤❤. 

Det är så här jag minns dom. Alltid tillsammans ❤

Det är tungt idag. Jag bara gråter och gråter. 

Saknaden är enorm :(. 

Det fanns inget annat val men mitt samvete smärtar. Jag känner mig som en skit över det val vi gjorde. 

Det slog mig igår att jag var med när Ozzy både föddes och somnade in ❤❤❤. 

Jag vill bara vara ensam i min sorg just nu. 

Skulle vilja ta en promenad i skogen, sätta mig på en sten och bara skrika ut min smärta.

Det gör så ont :(. 

Sov gott älskade Ozzy & Alice <3<3<3

Förlåt.... 

Jobbigt beslut!

Usch!!! Jag har tagit ett jätte jobbigt beslut. Det är bland det värsta jag har gjort men det är tvunget. 

Ozzy och Alice ska få somna in :(. 

Det går inte längre. Dom tar mer energi än ger och vi är frustrerade hela tiden. 

Tanken fanns även när Martin föddes men då kunde jag inte men jag orkar inte en gång till.

Det kan tyckas grymt då de är relativt friska men vi orkar inte med allt katthår och alla spyor.

Den dagen dom är borta sk vi köpa nya överkast, filtar och plädar. Det går inte att få bort håret genom att tvätta i maskin. Tänk, jag kan kanske köpa mattor igen ;-). Har inte haft en matta på över 10 år. 

De jag hade blev nerspydda och fick kastas. 

Det känns rent ut förjäkligt att behöva göra detta men som sagt, vi orkar inte längre. 

Nu när Signe har kommit till världen så är det jätte besvärligt. Man måste hela tiden tänka ett steg före. Lämnar jag vagnen obevakad så är det genast en katt i vagnen. Så fort vi lämnat den så måste myggnät dras på. Dörren till sovrummet har vi nu alltid stängd vilket resulterar i att luften står helt still där inne. Hjälper inte att ha fönstret öppet då vi har självdrag i kåken och måste då få cirkulation i rummet. 

Babysittern får vi ställa upp och ner mot en vägg. Annars är den nerhårad och nerspydda i ett nafs. 

Så här får vi hålla på med allt hela tiden och det tar slut på ens energi. 

Har man inte haft Helig birmor så kan man inte förstå hur mycket dessa hårar och spyr. Hade jag vetat detta från början så hade jag aldrig skaffat dom. 

Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag ana detta. 

Det kommer att ta flera år innan allt katthår är borta. Det sitter överallt. 

Lenny får vara kvar. Han är ju vanlig Huskatt och gör inte så mycket väsen av sig. Ja om man bortser från alla sorkar, möss, råttor, fåglar och ödlor han fångar och även släpar hem. Helst in!!??

Han hårar i varje fall som en "normal" katt och det kan jag leva med. Vi behöver inte kasta och köpa nytt. 

Spyr gör han inte heller. 

Han kryper inte in i varje skrymsel och vrå och han skriker inte som en viss Ozzy gör. 

Ozzy går ner och skiter på grannens gräsmatta hela tiden och det är inte heller så jäkla kul. Man får ju skämmas. Snart kommer det nya hyresgäster :(. 

Som sagt, jag vet inte hur jag ska kunna ta mig iväg och göra detta men beslutet är fattat och tid bokad. 

Jag får stålsätta mig själv men vet att jag kommer gråta ögonen ur mig. 

Nya kläder

När Signe föddes fick hon en jätte söt body från farmor och farfar i märket Newbie från Kappahl. Den är naturvit med rosa ugglor på. Helt underbar :). 

Så idag tog jag med mig mamma och åkte in till stan för att shoppa lite mer kläder av samma märke. 

Jag köpte ännu en med ugglor på då den hon fick är strlk 44 på och är snart för liten. Sen köpte jag en annan body med blommor på och ett par rosa små byxor. 

Snäll som min mamma är så köpte även hon en body och ett par byxor. 

Nu längtar jag tills Signe vuxit i dessa kläder för jag älskar dom. 

Jag köpte även en rosa, jätte mjuk filt till henne. 

Ni kan se klädena på bilderna. 

Visst är dom fina? :). 

Det blev en sväng in på Barnens Hus också. Var tvungen att köpa en badbalja och en extra skötbädd. 

Nu tror jag att jag hunnit ikapp det jag inte hann med eftersom hon hade bråttom ut till världen. 

Tiden går fort och jag har inte hunnit uppdatera vad som hänt sedan sist.
Jag hade beräknat födelsedatum den 12 augusti, men lillskruttan hade bråttom ut och kom redan den 16 juli :).
Det blev en liten tösabit som ska heta Signe <3.
Hon föddes redan v. 36+1 och vägde 3020 gram och var 47 cm lång.
Ganska stor för att vara född 4 veckor för tidigt....skönt, för jag var orolig att det skulle vara en mindre bebis.

Dagen den 16 juli startade med att jag började blöda. Då förstod jag att det var något på gång.
Jag hade haft kraftiga förvärkar i över en vecka så jag misstänkte att jag inte skulle gå så länge till.
Bricanylen jag fick för att stanna förvärkarna mådde jag jätte dåligt av så det använde jag bara 3 ggr.

Grannen kom upp och då så jag att innan midnatt är det nog klart ;).
Hon trodde nog inte riktigt på mig då eftersom jag inte hade fått några värkar än. ( Klockan var då 12 på dagen).
Jag kände att det tryckte kraftigt på nedåt men jag hade bara förvärkar.
Trött som jag var så gick jag och vilade ett tag.
Vid klockan två började jag känna av värkarna uppe i höfterna så då sa jag åt sambon att åka och köpa pizza, var ju hungrig mitt i alltihopa ;), och sedan fick han skjutsa Martin till farmor och farfar. Dom hade tänkt att hämta honom kl 16.30, men jag sa att det hinner dom nog inte ;).

Jag hade ringt och förvarnat förlossningen på förmiddagen och jag sa att, nästa gång jag ringer, då kommer jag in och jag vill inte höra något om att jag inte får komma in, och så berättade jag hur fort det gick med Martin. Okej, sa dom. Vi skriver upp det.
Strax före kl 16 så ringde jag in och förvarnade dom, att nu kommer jag.

Vi var inne vid halv fem och då kunde jag knappt stå upp, än mindre försöka prata med barnmorskan och undersköterskan eftersom värkarna kom tätt som tusan.
Det var bara att hoppa upp i sängen och sätta på CTG. Där konstaterade dom att mina värkar kom väldigt tätt. Jag hann inte ens ta några andetag mellan värkarna.
Jag försökte härda ut så länge jag kunde, men sen var jag tvungen att ta till "min bästa vän" lustgasen :).
Tack o lov för den säger jag!!!!
Jag vet egentligen inte om den hjälper, men den får i varje fall en att tänka på något annat.

Barnmorskan undersökte mig och blev lite orolig då barnet inte kändes fixerat så hon fick hämta en läkare som gjorde ett snabbt ultraljud. Lill tösen låg och tittade uppåt, alltså fel. Barn ska tydligen ligga och titta nedåt låret.
För att få henne att ändra läge så fick jag ligga först på ena sidan, sedan den andra och till sist stå på alla fyra.
När jag stod där på alla fyra som en brölande björn ( tack än en gång för lustgasen som dämpar brölet ) så kände jag ett tryck, det var nästan jag trodde hon skulle komma ut, och SPLASH så gick vattnet.
Sen gick det fort ska jag säga. Tre krystvärkar senare så var hon ute ;).
Klockan var då 18.37.
Jag fick sedan höra att om hon inte legat "fel" så hade jag troligtvis inte hunnit in till förlossningen.
Hm....tur att vi åkte in när vi gjorde.

Barnmorskan jag fick var världens underbaraste. Hon var så lugn och jag fick mycket beröm av henne. Hon ville jätte gärna vara med igen om jag någon gång tänkt skaffa en till :).
Men det kan hon glömma för nu blir det inga fler :P.
Hon sa att jag gjorde precis som jag skulle så hon behövde inte göra något alls.
Men jag är nog som djur vid smärta, kryper in i mig själv och vill inte visa hur jävla ont det egentligen gör....!
Tydligen så har jag ett perfekt bäcken också......jupp, tydligen gjorde inte Signe som vanliga barn, roterar ut, hon dök rakt ut så som hon låg utan att vrida sig.
Så hon kom ut på det trängsta stället.....inte undra på att sista krystvärken kändes som flera minuter ;).
Det är ju skönt att man är "perfekt" någonstans i varje fall ;).

Det var många som fick barn denna dag så förlossningsrummet behövdes till någon annan stackare, så vi fick åka upp direkt till BB.
Där fick vi födelsedagsfika och sen fick jag duscha.

Eftersom hon föddes för tidigt så hade hon svårt att hålla blodsockret i början. Dom testade henne jätte mycket, stackars liten som fick så många stick :(.
Vi fick även börja stödmata henne med ersättning, först varannan timme och sedan var tredje när blodsockret låg bra igen.

Hon gick ner ganska mycket i vikt så vi fick stanna kvar i tre dygn. Kan säga att de var de längsta dagarna i mitt liv. I min sambos också.
Det fanns ingenting att göra. Man satt där på rummet med sin hemlängtan och bara stirrade in i en vit vägg. Hade jag fått stanna kvar längre så hade jag blivit galen.

När vi till sist fick åka hem så var vi överlyckliga. Martin sakande oss jätte mycket och han längtade efter att få se sin lillasyster <3.
Vad storasyster sa, ja det kan vi ta en annan gång. Jag kan bara säga att hon inte direkt är överlycklig över att ha fått ett syskon till :(. Jätte trist, hon är ju ändå 19 år och borde vara "lite" intresserad kan man tycka.

Signe har nu blivit 3 veckor gammal och dagarna består mest av äta, bajsa och sova.

Jag lovar att jag ska skriva lite mer en annan dag. Detta inlägg blev lite långt.

Här har ni tösabiten <3

Pest eller kolera??

Jag har haft jätte mycket sammandragningar under hela graviditeten, men de senaste 5 dagarna har varit värre än värst.
Var till Barnmorskan på kontroll i måndags och då ringde hon Bedömningsmottagningen på Ackis och frågade hur jag skulle göra och dom ville göra en kontroll.
Väl där fick jag lägga mig med en CTG på magen som mätte sammandragningarna.
Läkaren gjorde även en koll och det hade börjat påverka livmodertappen. När jag fick en sammandragning, planades den nästan ut.
Blev ordinerad vila och Bricanyl då de vill att jag ska gå till v. 37. Två veckor till....puh!
Tog en Bricanyltablett när jag kom hem och jösses vad jag mådde dåligt hela kvällen och natten.
Tog ännu en igår morse och biverkningarna släppte först kl 23 på kvällen.
Fick hjärtklappning, skakningar, illamående och huvudvärk och jag tyckte bebisen i magen rörde sig väldigt lite.
Så idag har jag inte tagit någon tablett...fy fan för att må så där.
Det har varit lugnare idag, men ibland får jag sammandragningar som är väldigt kraftfulla, nästan så man inte kan hålla tyst ;).
Läkaren sa att om jag varit i vecka 37 så hade dom satt igång mig så att jag slapp ha det så här.
Man ska ju ha lite ork till förlossningen också.

Det tråkiga är att vi har semester och så måste jag vila....men det är ju för bebisens bästa.
Hade jag inte haft semester så hade det varit värre, hade väl blivit sjukskriven, men FK brukar inte godkänna det när man är så långt gången.

När jag ändå är inne på "gnälltemat" så finns det vissa personer som driver mig till vansinne just nu, eller rättar sagt en person. Vi kan kalla h*n för S.
Jag drar mig nästan för att berätta om allt skit jag varit med om eftersom h*n är på mig om än det ena, än det andra. Ojar sig över allt jag gör.
Jag fick äta penicillin för en "liten" åkomma (som jag inte vill ta här just nu ;)) och då fick jag minsanna höra hur farligt det var. Men va fan, har läkaren skrivit ut det när jag är gravid så är det ju ofarligt. Precis som jag inte har något förstånd själv.....!
T.om en Alvedon är livsfarligt i S ögon.
Jag fick göra en glukosbelastning för en vecka sedan då mitt blodsocker var för högt och då fick jag minsann höra både det ena och det andra.
Även fast allt visade sig vara okej, så tyckte S att jag skulle börja gå på diet.
Man kan ju bli galen. Varför inte vara glad över att allt är okej istället?
Sen nu med mina sammandragningar, ja då måste jag knipa i några veckor till. Det får inte sätta igång då barnet blir så litet.....ja om jag kunde styra min kropp på det sättet så hade jag ju givetvis gjort det.
Är h*n dum eller....?
Sen får jag höra att jag gått upp så lite i vikt också, men vad kan jag göra åt det?
Alla är vi olika, och ärligt talat så är det väl bra att jag inte går upp 20 kg som sedan är svårt att gå ner.
Äter du ordentligt, får jag höra?
Självklart äter jag, lite men ofta, men det är inga mängder jag sätter i mig eftersom det inte får plats i magen längre.
Bebisen tar vad den behöver, följer sin kurva som den ska, så varför ska jag oroa mig.
Har jag bara gått upp 6 kg så är väl det okej om allt ser bra ut?

Så där ja, nu fick jag ur mig en del aggressioner...morr.....;)