Jag hade beräknat födelsedatum den 12 augusti, men lillskruttan hade bråttom ut och kom redan den 16 juli :).
Det blev en liten tösabit som ska heta Signe <3.
Hon föddes redan v. 36+1 och vägde 3020 gram och var 47 cm lång.
Ganska stor för att vara född 4 veckor för tidigt....skönt, för jag var orolig att det skulle vara en mindre bebis.
Dagen den 16 juli startade med att jag började blöda. Då förstod jag att det var något på gång.
Jag hade haft kraftiga förvärkar i över en vecka så jag misstänkte att jag inte skulle gå så länge till.
Bricanylen jag fick för att stanna förvärkarna mådde jag jätte dåligt av så det använde jag bara 3 ggr.
Grannen kom upp och då så jag att innan midnatt är det nog klart ;).
Hon trodde nog inte riktigt på mig då eftersom jag inte hade fått några värkar än. ( Klockan var då 12 på dagen).
Jag kände att det tryckte kraftigt på nedåt men jag hade bara förvärkar.
Trött som jag var så gick jag och vilade ett tag.
Vid klockan två började jag känna av värkarna uppe i höfterna så då sa jag åt sambon att åka och köpa pizza, var ju hungrig mitt i alltihopa ;), och sedan fick han skjutsa Martin till farmor och farfar. Dom hade tänkt att hämta honom kl 16.30, men jag sa att det hinner dom nog inte ;).
Jag hade ringt och förvarnat förlossningen på förmiddagen och jag sa att, nästa gång jag ringer, då kommer jag in och jag vill inte höra något om att jag inte får komma in, och så berättade jag hur fort det gick med Martin. Okej, sa dom. Vi skriver upp det.
Strax före kl 16 så ringde jag in och förvarnade dom, att nu kommer jag.
Vi var inne vid halv fem och då kunde jag knappt stå upp, än mindre försöka prata med barnmorskan och undersköterskan eftersom värkarna kom tätt som tusan.
Det var bara att hoppa upp i sängen och sätta på CTG. Där konstaterade dom att mina värkar kom väldigt tätt. Jag hann inte ens ta några andetag mellan värkarna.
Jag försökte härda ut så länge jag kunde, men sen var jag tvungen att ta till "min bästa vän" lustgasen :).
Tack o lov för den säger jag!!!!
Jag vet egentligen inte om den hjälper, men den får i varje fall en att tänka på något annat.
Barnmorskan undersökte mig och blev lite orolig då barnet inte kändes fixerat så hon fick hämta en läkare som gjorde ett snabbt ultraljud. Lill tösen låg och tittade uppåt, alltså fel. Barn ska tydligen ligga och titta nedåt låret.
För att få henne att ändra läge så fick jag ligga först på ena sidan, sedan den andra och till sist stå på alla fyra.
När jag stod där på alla fyra som en brölande björn ( tack än en gång för lustgasen som dämpar brölet ) så kände jag ett tryck, det var nästan jag trodde hon skulle komma ut, och SPLASH så gick vattnet.
Sen gick det fort ska jag säga. Tre krystvärkar senare så var hon ute ;).
Klockan var då 18.37.
Jag fick sedan höra att om hon inte legat "fel" så hade jag troligtvis inte hunnit in till förlossningen.
Hm....tur att vi åkte in när vi gjorde.
Barnmorskan jag fick var världens underbaraste. Hon var så lugn och jag fick mycket beröm av henne. Hon ville jätte gärna vara med igen om jag någon gång tänkt skaffa en till :).
Men det kan hon glömma för nu blir det inga fler :P.
Hon sa att jag gjorde precis som jag skulle så hon behövde inte göra något alls.
Men jag är nog som djur vid smärta, kryper in i mig själv och vill inte visa hur jävla ont det egentligen gör....!
Tydligen så har jag ett perfekt bäcken också......jupp, tydligen gjorde inte Signe som vanliga barn, roterar ut, hon dök rakt ut så som hon låg utan att vrida sig.
Så hon kom ut på det trängsta stället.....inte undra på att sista krystvärken kändes som flera minuter ;).
Det är ju skönt att man är "perfekt" någonstans i varje fall ;).
Det var många som fick barn denna dag så förlossningsrummet behövdes till någon annan stackare, så vi fick åka upp direkt till BB.
Där fick vi födelsedagsfika och sen fick jag duscha.
Eftersom hon föddes för tidigt så hade hon svårt att hålla blodsockret i början. Dom testade henne jätte mycket, stackars liten som fick så många stick :(.
Vi fick även börja stödmata henne med ersättning, först varannan timme och sedan var tredje när blodsockret låg bra igen.
Hon gick ner ganska mycket i vikt så vi fick stanna kvar i tre dygn. Kan säga att de var de längsta dagarna i mitt liv. I min sambos också.
Det fanns ingenting att göra. Man satt där på rummet med sin hemlängtan och bara stirrade in i en vit vägg. Hade jag fått stanna kvar längre så hade jag blivit galen.
När vi till sist fick åka hem så var vi överlyckliga. Martin sakande oss jätte mycket och han längtade efter att få se sin lillasyster <3.
Vad storasyster sa, ja det kan vi ta en annan gång. Jag kan bara säga att hon inte direkt är överlycklig över att ha fått ett syskon till :(. Jätte trist, hon är ju ändå 19 år och borde vara "lite" intresserad kan man tycka.
Signe har nu blivit 3 veckor gammal och dagarna består mest av äta, bajsa och sova.
Jag lovar att jag ska skriva lite mer en annan dag. Detta inlägg blev lite långt.
Här har ni tösabiten <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar