Tiden går fort och jag har inte hunnit uppdatera vad som hänt sedan sist.
Jag hade beräknat födelsedatum den 12 augusti, men lillskruttan hade bråttom ut och kom redan den 16 juli :).
Det blev en liten tösabit som ska heta Signe <3.
Hon föddes redan v. 36+1 och vägde 3020 gram och var 47 cm lång.
Ganska stor för att vara född 4 veckor för tidigt....skönt, för jag var orolig att det skulle vara en mindre bebis.

Dagen den 16 juli startade med att jag började blöda. Då förstod jag att det var något på gång.
Jag hade haft kraftiga förvärkar i över en vecka så jag misstänkte att jag inte skulle gå så länge till.
Bricanylen jag fick för att stanna förvärkarna mådde jag jätte dåligt av så det använde jag bara 3 ggr.

Grannen kom upp och då så jag att innan midnatt är det nog klart ;).
Hon trodde nog inte riktigt på mig då eftersom jag inte hade fått några värkar än. ( Klockan var då 12 på dagen).
Jag kände att det tryckte kraftigt på nedåt men jag hade bara förvärkar.
Trött som jag var så gick jag och vilade ett tag.
Vid klockan två började jag känna av värkarna uppe i höfterna så då sa jag åt sambon att åka och köpa pizza, var ju hungrig mitt i alltihopa ;), och sedan fick han skjutsa Martin till farmor och farfar. Dom hade tänkt att hämta honom kl 16.30, men jag sa att det hinner dom nog inte ;).

Jag hade ringt och förvarnat förlossningen på förmiddagen och jag sa att, nästa gång jag ringer, då kommer jag in och jag vill inte höra något om att jag inte får komma in, och så berättade jag hur fort det gick med Martin. Okej, sa dom. Vi skriver upp det.
Strax före kl 16 så ringde jag in och förvarnade dom, att nu kommer jag.

Vi var inne vid halv fem och då kunde jag knappt stå upp, än mindre försöka prata med barnmorskan och undersköterskan eftersom värkarna kom tätt som tusan.
Det var bara att hoppa upp i sängen och sätta på CTG. Där konstaterade dom att mina värkar kom väldigt tätt. Jag hann inte ens ta några andetag mellan värkarna.
Jag försökte härda ut så länge jag kunde, men sen var jag tvungen att ta till "min bästa vän" lustgasen :).
Tack o lov för den säger jag!!!!
Jag vet egentligen inte om den hjälper, men den får i varje fall en att tänka på något annat.

Barnmorskan undersökte mig och blev lite orolig då barnet inte kändes fixerat så hon fick hämta en läkare som gjorde ett snabbt ultraljud. Lill tösen låg och tittade uppåt, alltså fel. Barn ska tydligen ligga och titta nedåt låret.
För att få henne att ändra läge så fick jag ligga först på ena sidan, sedan den andra och till sist stå på alla fyra.
När jag stod där på alla fyra som en brölande björn ( tack än en gång för lustgasen som dämpar brölet ) så kände jag ett tryck, det var nästan jag trodde hon skulle komma ut, och SPLASH så gick vattnet.
Sen gick det fort ska jag säga. Tre krystvärkar senare så var hon ute ;).
Klockan var då 18.37.
Jag fick sedan höra att om hon inte legat "fel" så hade jag troligtvis inte hunnit in till förlossningen.
Hm....tur att vi åkte in när vi gjorde.

Barnmorskan jag fick var världens underbaraste. Hon var så lugn och jag fick mycket beröm av henne. Hon ville jätte gärna vara med igen om jag någon gång tänkt skaffa en till :).
Men det kan hon glömma för nu blir det inga fler :P.
Hon sa att jag gjorde precis som jag skulle så hon behövde inte göra något alls.
Men jag är nog som djur vid smärta, kryper in i mig själv och vill inte visa hur jävla ont det egentligen gör....!
Tydligen så har jag ett perfekt bäcken också......jupp, tydligen gjorde inte Signe som vanliga barn, roterar ut, hon dök rakt ut så som hon låg utan att vrida sig.
Så hon kom ut på det trängsta stället.....inte undra på att sista krystvärken kändes som flera minuter ;).
Det är ju skönt att man är "perfekt" någonstans i varje fall ;).

Det var många som fick barn denna dag så förlossningsrummet behövdes till någon annan stackare, så vi fick åka upp direkt till BB.
Där fick vi födelsedagsfika och sen fick jag duscha.

Eftersom hon föddes för tidigt så hade hon svårt att hålla blodsockret i början. Dom testade henne jätte mycket, stackars liten som fick så många stick :(.
Vi fick även börja stödmata henne med ersättning, först varannan timme och sedan var tredje när blodsockret låg bra igen.

Hon gick ner ganska mycket i vikt så vi fick stanna kvar i tre dygn. Kan säga att de var de längsta dagarna i mitt liv. I min sambos också.
Det fanns ingenting att göra. Man satt där på rummet med sin hemlängtan och bara stirrade in i en vit vägg. Hade jag fått stanna kvar längre så hade jag blivit galen.

När vi till sist fick åka hem så var vi överlyckliga. Martin sakande oss jätte mycket och han längtade efter att få se sin lillasyster <3.
Vad storasyster sa, ja det kan vi ta en annan gång. Jag kan bara säga att hon inte direkt är överlycklig över att ha fått ett syskon till :(. Jätte trist, hon är ju ändå 19 år och borde vara "lite" intresserad kan man tycka.

Signe har nu blivit 3 veckor gammal och dagarna består mest av äta, bajsa och sova.

Jag lovar att jag ska skriva lite mer en annan dag. Detta inlägg blev lite långt.

Här har ni tösabiten <3

Pest eller kolera??

Jag har haft jätte mycket sammandragningar under hela graviditeten, men de senaste 5 dagarna har varit värre än värst.
Var till Barnmorskan på kontroll i måndags och då ringde hon Bedömningsmottagningen på Ackis och frågade hur jag skulle göra och dom ville göra en kontroll.
Väl där fick jag lägga mig med en CTG på magen som mätte sammandragningarna.
Läkaren gjorde även en koll och det hade börjat påverka livmodertappen. När jag fick en sammandragning, planades den nästan ut.
Blev ordinerad vila och Bricanyl då de vill att jag ska gå till v. 37. Två veckor till....puh!
Tog en Bricanyltablett när jag kom hem och jösses vad jag mådde dåligt hela kvällen och natten.
Tog ännu en igår morse och biverkningarna släppte först kl 23 på kvällen.
Fick hjärtklappning, skakningar, illamående och huvudvärk och jag tyckte bebisen i magen rörde sig väldigt lite.
Så idag har jag inte tagit någon tablett...fy fan för att må så där.
Det har varit lugnare idag, men ibland får jag sammandragningar som är väldigt kraftfulla, nästan så man inte kan hålla tyst ;).
Läkaren sa att om jag varit i vecka 37 så hade dom satt igång mig så att jag slapp ha det så här.
Man ska ju ha lite ork till förlossningen också.

Det tråkiga är att vi har semester och så måste jag vila....men det är ju för bebisens bästa.
Hade jag inte haft semester så hade det varit värre, hade väl blivit sjukskriven, men FK brukar inte godkänna det när man är så långt gången.

När jag ändå är inne på "gnälltemat" så finns det vissa personer som driver mig till vansinne just nu, eller rättar sagt en person. Vi kan kalla h*n för S.
Jag drar mig nästan för att berätta om allt skit jag varit med om eftersom h*n är på mig om än det ena, än det andra. Ojar sig över allt jag gör.
Jag fick äta penicillin för en "liten" åkomma (som jag inte vill ta här just nu ;)) och då fick jag minsanna höra hur farligt det var. Men va fan, har läkaren skrivit ut det när jag är gravid så är det ju ofarligt. Precis som jag inte har något förstånd själv.....!
T.om en Alvedon är livsfarligt i S ögon.
Jag fick göra en glukosbelastning för en vecka sedan då mitt blodsocker var för högt och då fick jag minsann höra både det ena och det andra.
Även fast allt visade sig vara okej, så tyckte S att jag skulle börja gå på diet.
Man kan ju bli galen. Varför inte vara glad över att allt är okej istället?
Sen nu med mina sammandragningar, ja då måste jag knipa i några veckor till. Det får inte sätta igång då barnet blir så litet.....ja om jag kunde styra min kropp på det sättet så hade jag ju givetvis gjort det.
Är h*n dum eller....?
Sen får jag höra att jag gått upp så lite i vikt också, men vad kan jag göra åt det?
Alla är vi olika, och ärligt talat så är det väl bra att jag inte går upp 20 kg som sedan är svårt att gå ner.
Äter du ordentligt, får jag höra?
Självklart äter jag, lite men ofta, men det är inga mängder jag sätter i mig eftersom det inte får plats i magen längre.
Bebisen tar vad den behöver, följer sin kurva som den ska, så varför ska jag oroa mig.
Har jag bara gått upp 6 kg så är väl det okej om allt ser bra ut?

Så där ja, nu fick jag ur mig en del aggressioner...morr.....;)

10 veckor kvar

Har idag gått in i v 30. Börjar känna mig hemskt osmidig. Magen är i vägen hela tiden ;). 

Igår lyckades jag raka benen, fila fötterna och måla tånaglarna men det har jag fått lida fan för idag. Har så ont i fogarna att jag knappt kan gå ibland. Sånt här gör mig frustrerad. Jag vill kunna röra mig och göra saker som vanligt :(. 

Denna graviditet är värre än när jag väntade både Michelle och Martin. Har en djävulsk halsbränna och glömmer jag att ta Losec på morgonen så är det kört. 

Jag mådde jätte illa i 3-4 månader och än idag kan jag bli tvungen att kräkas på morgonen. Blä!!!  Har fobi för att kräkas. 

Har ischias till och från hela tiden. Gick hos naprapat i början men sen vågade han inte hålla på mer då fogarna började att trilskas. 

Har börjat få sendrag i benen på nätterna. Det finns väl inget värre än att vakna i denna smärta. Aj aj aj!!! 

En massa gnäll blev det nu men vet ni vad??? 

Det går över sen ;). Man får tänka att det bara är tillfälligt. Annars skulle nog sånt här driva en människa till vansinne ;). 

Jag ska vara ledig hela sommaren. Så underbart skönt!!  Jag ska bara ta det lugnt. Pyssla med bebiskläder och ställa i ordning allt i lugn och ro innan bebisen kommer. 

Bara jag kan släppa tankarna på jobbet. Höll på att falla tillbaka i gamla vanor idag då denna vecka är super stressig. Mitt huvud fungerar inte under stress än. Blir helt förvirrad och vet knappt vad jag gör. Fel blir det också och det är ju inte bra. 

Jag hoppas det finns förståelse att jag vill vara i fred denna föräldraledighet. Jag gör inte om samma misstag som när jag fick Martin. Då höll jag på att stressa ihjäl mig fast jag var ledig. 

På onsdag tar Michelle studenten. Då har vi mottagning hemma hos oss men jag undrar om jag inte skulle ha sagt ifrån då jag är totalt slut i kroppen. Tur att vi är lediga och kan vila dagen efter. Håller tummarna för att vädret blir bra så att vi kan sitta ute. Inne får vi inte plats ;). 

Nu måste jag gå och susselussa lite. Lär väl vakna ett antal ggr så varje minut av sömn är guld värt. 

Natti natti

I väntans tider

Hej, minns ni mig?  Det var ett tag sedan.......!
Mycket har hänt sen senast, men den största händelsen är att vi väntar barn :).
Jag har nu gått 30 veckor, är lagom tung och smidig.
Har börjat räkna ner nu då min sista dag på jobbet är dagen före Midommarafton.
Sen går jag på semester och efter det föräldraledighet.
Det ska bli så skönt att lämna allt bakom mig ett tag. Bara vara hemma och inte behöva ha 100 bollar i luften.

Jag återkommer någon dag och berättar mer ;)

Hur gjorde jag???

Jag kan för mitt liv inte förstå hur jag kunde ha så många bollar i luften samtidigt!!
Inte undra på att det gick åt skogen.
Jag kommer aldrig att sätta mig i denna situation igen och jag varken kan eller vill hamna där igen.

Nu är jag i en läkningsprocess och jag hoppas andra förstår att denna process inte går att påskynda genom tjat och att lägga på mig bördor som jag inte klarar av.
Jag har lärt mig så mycket om mig själv genom denna resa.
Jag har blivit "egoistisk" på ett positivt sätt. Nu lyssnar jag på mina känslor och hur jag mår istället för att sätta andra i första rummet. Visst är det en utmaning, det ska jag inte sticka under stolen, men det är en utmaning som ger mig så mycket tillbaka.
Jag har hela tiden tryckt på och velat mer än vad jag klarar av, men insett att jag går för fort fram. Jag måste låta det ta tid, ge kroppen en chans att läka i sin egen takt.
Därför kliver jag tillbaka ett steg och struntar i vad andra tycker och tänker.
Varför ska jag tänka på andra då det är mig själv jag står närmast??!!
Eller......!!??

Nödvändigt ont

Jag har ryckt i handbromsen och känner mig stolt över det.
Att ha kommit över det första hindret och inse att vissa saker inte är mitt ansvar är början på en lång resa för mig.
En resa med dalar och toppar som ska överskridas.
Jag måste jobba med mina egna känslor och hitta mig själv igen.
Få mig själv att inse att jag bara är en människa som inte har skyldighet att ta det ansvar jag så länge tagit.
Det är dags att lämna över.....!!

Drake

En vän till mig sa att - Det är i motvind som drakar flyger.
Tycker det är ett jätte bra talesätt men ibland kan det bli lite för mycket motvind och draken börjar gå sönder.
I storm är det inte många drakar som håller....hoppas jag halade in draken i tid!